Jag som inte övergillar syskonmatchning..

.. har ändå gjort det. Syskonmatchat. Det finns ju faktiskt en tjusning med det ändå ibland :) Det är rätt bra när man till exempel är iväg någonstans. För tänk om man skulle vända sig om och ett barn råkar vandra iväg åt fel håll. Då är det ju lätt att beskriva syskonet för förbipasserande som frågar hur det står till när de ser min panikartade blick: "han/hon har en likadan tröja som den här (pekar på syskonet man håller i handen) fast en lila/rosa" ;)
Nejrå, jag låter inte mina barn vandra iväg bara för att jag ska kunna ha användning för syskonmatchat, hihi, såklart inte. Men här är den i alla fall, den matchande tröjan:



Den är sydd efter Meedoms form 1, med en del justeringar i ärmlängd och halsringning och en aning förlängd. Fast jag vet inte hur förlängd den blev i slutänden, för jag kapade en bit för att sätta på muddkant där med, men ångrade mig sedan och fållade med gamla Bettan istället. Så, kanske är den tillbaka i T-shirtlängd ändå? Det lila fordonstyget är från kameleontdesign/mjukatyger och den turkosa muddväven från Stoff och Stil.

Den uppmärksamme ser att den drar ihop sig lite vid muddarna. Jag trodde, ärligt, att den inte skulle göra det, men tji fick jag. Kanske sträcker den ut sig med tiden? *hoppas* För att kompensera mitt lilla misstag så lyckades jag med en perfa-fåll istället :D



När jag satt där på golvet med fordonstyget bredvid mig och ett gäng färgglada bitar muddväv att kombinera med, sa min man att jag nog inte har ett jättebra öga för färger. Han tycker att jag väljer lite galna kombinationer ibland, hihi. Det är konstigt att jag väljer kläder med så mycket färg när vi har det "vittvittvitt" hemma, om jag får välja.. Men det är klart, om barnen hade haft bara vita kläder de med, så hade vi kanske inte hittat dem här hemma. Inte ens om de bar syskonmatchande kläder.. ;)